Artikeln utforskar relationen mellan den judiska hemmafruns position i borgarskapets hushåll och det större svenska, urbana landskapet under början av 1900-talet. Genom att undersöka inredningsdekor, shoppingmönster, urbana platser och de sociala, kulturella och religiösa aspekterna som uttrycktes i Irene Strauss och Jeannette Ettlingers hushåll, argumenterar artikeln för att kvinnorna medvetet använde offentliga rum för att skapa och praktisera individuella versioner av judiskhet. Artikeln kliver in i de genus-definierade rummen i det judiska hemmet, tillgängliga genom privata brev och kvitton, och visar därmed att borgarskapskvinnorna var aktörer med social och ekonomisk makt. De producerade offentliga platser som kommunicerade antingen kulturell integration eller ortodox karaktär, och därmed konstruerade de olika strategier för svensk tillhörighet. Strategierna demonstrerar den växande religiösa, sociala och kulturella mångfalden inom Judiska församlingen i Stockholm under de tre sista årtiondena innan andra världskriget.